Aspelicious

Förutom Autismspektrumstörnimg har jag även ADD.

 

ADHD är huvudbegreppet och ADD är alltså en form av ADHD.

Med ADD menas att man i huvudsak har uppmärksamhetsstörning och saknar hyperaktiviteten. Men i verkligheten har de flesta med alla former av ADHD problem med impulskontrollen och även om man inte är synligt hyperaktiv så kanske man har en inre rastlöshet. En gång satt jag med en kompis och småpratade lite, och hon berättade att hon hade lite ångest över nåt. När jag drog en paralell och berättade för henne hur stressad jag var på insidan blev hon väldigt förvånad. "Men du som är så lugn och cool - det hade jag aldrig gissat!" Näe, det är ju inte så lätt att se på utsidan hur man mår inuti.

 

Så till skillnad mot övriga former av adhd så saknar man ofta den fysiska, synliga överaktiviteten. Det kan snarare vara så att man har en lägre aktivitetsnivå än normalt och ha väldigt svårt att ta tag i saker.
Man glömmer, förhalar och skjuter upp. Det kan jag verkligen skriva under på! Jag har alltid, nästan uteslutande, skjutit upp saker tills det är absolut nödvändigt. "Jag arbetar bäst under press" var min devis väldigt länge, det var innan allt som var press istället blev stress. Vilket innebär att jag skjuter upp det så länge så hindret till slut är så högt så jag inte kan hoppa över det. 

Förr, när jag "arbetade bäst under press" så skulle det också göras i hundranittio och helst vara färdigt i förrgår, vilket också gjorde att det blev slarvigt. Och påbörja typ tjugo saker samtidigt var jag väldigt bra på, även om det kanske innebar inget av det blev riktigt klart. Men fort skulle det gå som sagt (det hänger iofs i än, snabbt och slarvigt).

Jag ändrade också de flesta "måsten" till "borden" istället, för då var det lättare att strunta i dem helt. 

 

Sedan jag gick in i vägen för ett antal år sen har jag blivit sengångare. Tröttare, segare, slöare. Till och med fått mindre ansiktsmimik (hänger väl också ihop med autismen). Men på insidan har det blivit än mer kaotisk. Ibland orkar jag inte ens tänka en tanke till slut, så det mesta är bara som små fragment som far fram och tillbaka i "tänket". Och ibland nån sorts ältande, att man börjar om att tänka på t ex en mening flera gånger med förhoppningen att man ska kunna återuppta själva tankebanan man började med.

 

TRÖTTHET är och har varit min största stötesten redan innan jag brände ut mig. En förlamande trötthet, både fysiskt och psykiskt. En trötthet som man aldrig kan sova eller vila bort. Den överskuggar det mesta, även min kroniska värk. Varje dag blir bara en transportsträcka till nästa. Det är tur att jag har hundarna som gör mig sällskap och tvingar mig att gå ut, så jag har nåt att hänga upp dagarna på. Sen har jag ju såklart min lilla familj - man och tonårig son. Och tack vare sonen går jag upp på morgonen, för att ge honom medicin och se till att han kommer iväg till skolan, efter det hundpromenad. Och på em/kväll är det matlagning, middag och promenad med vovvarna. Lite rutiner alltså, jag behöver det.

 

Jag saknar alltså inte bara startmotor, även drivremmarna är det vajsing på, och drivmedelt verkar utspätt, men jag rullar än, om än i vädigt sakta mak...