Aspelicious

Under en, av Försäkringskassan beställd, s.k. försäkringsmedicinsk utredning i våras, framkom en stark misstanke om ADD. Det var ingen nyhet för mig, som självdiagnostiserade mig själv för många år sen, eftersom vi har väldigt mycket NP-problematik i familjen/släkten. "Det beror på den grunda genpoolen" som en närstående till mig brukar säga.

Hade varit sjukskriven i princip hela tiden sedan 2013, då jag gick rakt in i den berömda väggen. Recidiverande/återkommande Depression (haft i många år) och Utmattningssyndrom stod det nog på det första läkarintyget. 

Nu började också en något snurrig tillvaro, skyfflades runt på olika utredningar bl a pga långvarig feber och förhöjd sänka. Infektionskliniken, Reumatologen, Lungkliniken och Endokrin utan att hitta någon orsak till problemen.

Så slutade min husläkare slutade plötsligt, och jag passade på att byta vårdcentral. Min nya läkare hade plöjt igenom mina journaler innan vårt första möte. Han sa genast att "nej nu får det vara färdigutrett!" Han menade att det fanns många utmattade människor med feber och höjd sänka, att det alltså var följdsymtom. Han menade också att jag var "slut och förbrukad" och han skrev mitt första intyg för att söka stadigvarande sjukersättning. Avslag. Sökte igen året efter - avslag. Och på den vägen har det varit med många turer och träffar med olika personer inom vården.  Och många byten av läkare, som slutade på löpande band, på vårdcentralen. De senaste 10-12 åren hade jag också fått en hel bunt andra åkommor som nu samlades ihop och skrevs in i journaler och läkarintyg. Jag hade också hunnit prova på en hel räcka av olika antidepp-mediciner, utan någon skillnad på mitt mående. Ja, dagarna gick, blev till månader som blev år.

Tills i våras efter den där utredningen beställd av FK.  Resultatet skickades till min nya läkare, som skickade remiss till NP-enheten. Kom dit för bedömningssamtal hos kurator, förvånansvärt snabbt faktiskt.  

Och för mindre än en månad sen, hade jag ett möte med Psykolog och Specialistläkare. Ett möte som knappt varade i 45 minuter (samtal och uppmärksamhetstest), därefter fick jag vänta en kort stund i väntrummet innan jag kallades in igen. Jodå, sa läkaren – du har en tydlig uppmärksamhetsstörning. Men något som är ännu tydligare är en annan diagnos – nämligen Autism… Den såg jag inte komma kan jag säga! Men läkaren konstaterade lite frågande: ”Du ser inte så förvånad ut…?” Både ja och nej kan man säga, sa jag. Det finns ju saker som plötsligt får en förklaring nu, men att det märks så tydligt?!

Jag menar, jag är femtiotvå år, har jobbat sedan jag var 15, de första 7-8 åren var jag en typisk ”diversearbetare”. Men sedan slutet av 80-talet har jag jobbat med människor på olika sätt, med förståndshandikappade, ungdomar och missbruksvård.

Utbildade mig till Vårdare i 25-års-åldern. Och i 40-års-åldern läste jag in gymnasiekompetens på Komvux parallellt med jobb och föräldraskap. Detta efter att just börjat medicinera mot depression, hade kontakt med Vuxenpsykiatrin. Efter Komvux och ett högskoletest läste jag till Behandlingspedagog på en treårig universitetsutbildning.

Jag har aldrig haft problem med varken sociala kontakter eller empati, snarare varit överempatisk. Har alltid haft förmågan att se och ”känna in” både folks mående och stämning i rummet osv. Helt ärligt tror jag inte att någon jag nånsin känt, skulle ha misstänkt att jag har Autism.

Autism typ 1 och ADD blev alltså mina diagnoser. NP-läkaren var noga med att påpeka: Hade du fått diagnos för fem år sen hade det varit Asperger, så vill du leta mer information på nätet så är det vad du ska söka efter. Jag råddes också till att bara använda diagnosen till det där den behövs, som t ex i kontakt med AF och FK. Han sa också att det är på grund av min begåvning som jag lyckats så pass bra i yrkeslivet osv. Det vill säga tills jag gick in i den väggen. Då rasade alla försvar, som ett korthus. Nu börjar så smått förstå jag varför jag inte har kunnat förstå vad som hänt. Varför jag inte längre kunde tänka en tanke till slut och varför tröttheten var så förlamande, detta i många år innan jag brakade ihop. Det enda jag var klar över från dag ett var att jag inte kunde jobba med människor längre, jag som inte ens kunde ta hand om mig själv. Jag kunde inte förstå vad som hänt, från en dag till en annan liksom. Men jag inser nu att det började komma smygande många år innan. Plötsligt får jag en massa tillbakaflashar till händelser som nu får en förklaring.

Många är de gånger under de senaste åren, jag surfat in på Platsbanken, suttit där likt en blind utan blindskrift. Helt förvirrad, kände inte längre igen mig i någon av alla beskrivningar på eftersökta medarbetare.  Jag var inte längre någon många-bollar-i-luften-människa. Jag var inte heller längre stresstålig eller utåtriktad, än mindre målinriktad och pigg & glad och allt vad som eftersöktes.  Och på allas frågor om hur jag kände mig eller vad jag tänkte eller vilket jobb jag kunde tänka mig osv hade jag bara ett svar: ”Jag vet inte”. Jag hörde ju själv hur konstigt det lät. Vadå vet inte?! Nej, jag kunde inte tänka, jag kunde inte känna efter, jag VISSTE verkligen INTE.

Något jag insåg direkt efter att min diagnos uttalades, var att jag hade haft en väldigt stereotyp bild av ”hur man är som autistisk” eftersom jag träffat många människor med Autism, visserligen de flesta med ett samtidigt begåvningshandikapp, men även inom missbruksvården där människor då och då utreddes och fick någon NP-diagnos, ibland Autismspektrum. Och alla var de väldigt olika varandra men ändå fanns det vissa gemensamma nämnare, som t ex att ha problem i sociala situationer och ha specialintressen.

Jag har visserligen alltid känt mig lite annorlunda, utan att kunna sätta fingret på det. Jag har aldrig haft svårt med kompisar, tänker att jag var som barn var mest. Jag var aldrig bland de populäraste tjejerna men inte heller på något sätt utstött eller mobbad. Jag hade inte så många ”bästisar” genom åren men jag var aldrig ensam. Jag hade för det mesta någon att hänga med om jag ville (ju äldre jag blivit, desto mer har jag valt bort människor). Jag har också haft några kompisar som uttryckt att jag var deras absolut bästa vän och jag har undrat vad det är för fel på mig som inte har kunnat säga detsamma tillbaka. Jag har aldrig känt det. Aldrig känt behov av det, alltså att ha en så nära vän. Har varit lite annorlunda då det gäller kärleksrelationer, där jag ofta har övertolkat och läst in lite för mycket, trott lite för mycket.