Aspelicious

Jag började i skolan innan jag fyllde sju eftersom jag fyller i årets sista månad (det här var ju långt före förskoleklassens tid). Jag gick aldrig på något dagis eller fritids innan det, eftersom mamma var hemma. Kompisar var det lite skralt med innan jag började skolan, inget jag saknade visserligen. Hade två bröder, en äldre och en yngre. Vi flyttade bara några månader efter att jag börjat i ettan, så det blev en ny skola. Hade en toppenfröken de tre första åren, jag gillade skolan och var lagom duktig, hade det ganska lätt för mig. Jag var ingen som utmärkte mig, var ganska blyg och tyst. Däremot minns jag gånger då jag blev förbaskat på nåt och helt sonika gick ut från klassrummet, tog min jacka och gick ifrån skolan. Kan inte minnas vad som föranledde detta men kan tänka mig att jag på nåt vis kände mig förorättad.  

Mellanstadiet flöt också på, med en häxa till lärarinna men trots det hade jag betyg över medel. Jag gjorde de flesta uppgifter ganska fort, även prov. Svarade så fort jag kunde på de frågor jag kunde, var ingen idé att fastna vid något och försöka tänka efter. För då kunde det ju hända att jag glömde det jag faktiskt kom ihåg. Det där med att läsa på långt innan var inte heller min grej, det var precis innan man somnade kvällen innan, eller på morgonen före prov man läste på annars gick det förlorat. Matte gillade jag, var duktig på huvudräkning, och jag tyckte mycket om att fylla sida efter sida i räknehäftet med svar. Multiplikationstabellen gick sådär, jag kan den faktiskt inte flytande än.
Jag hade väldigt hög frånvaro i sjätte klass, trots att detta var innan man vågade skolka. Min mamma tyckte det var tråkigt att vara hemma själv, så hon brukade muta mig med en Starlet (”tjejig” pockettidning) och godis. Jag var inte svårövertalad, kan jag säga, men det blev som sagt mycket frånvaro (mest i klassen). Ibland bara några dagar i följd, ibland någon vecka eller två.

När vi gjorde val inför högstadiet, var det självklart att jag skulle ta ”särskild” matte, svenska och engelska. ”Allmän” var för de elever som var lite svagare, med betyg under medel.

Så började högstadiet, och det gick ganska snabbt utför. Jag började på svårt att förstå de nya sätten att räkna på. När man frågade läraren om hjälp så sa han: ”Det tar vi på tavlan!” och så skrev han ut talet på svarta tavlan, precis som det stod i matteboken. Ja, det hjälpte ju inte mig så mycket, jag ville VETA och FÖRSTÅ vad det var jag gjorde. För ofta kunde jag se på talet vad svaret var men jag fattade inte hur man gjorde själva uträkningen. X och Y var bara början i den snåriga djungeln. Jag slutade gå till mattelektionerna. Tyvärr inte bara till dem… Jag gick för det mesta hemifrån på morgonen men det var alltför sällan jag nådde skolan. Kunde t ex vara att jag plötsligt kom på att jag glömt läsa på till ett prov. Och nådde jag skolan så hände det ofta att jag gick därifrån efter någon/några lektioner. Ibland med någon klasslompis men oftast själv. Hade en del äldre kompisar som man kunde hänga med. 

Det funkade alltså fint under mina första sex skolår, då jag hade EN fröken, ETT klassrum, MIN bänk. När jag kom till höstadiet försvann ju alla de där ramarna. Man hade fyrtiofjorton lärare i sjutton olika klassrum, den enda fasta punkten var ett kaotiskt plåtskåp med ens tillhörigheter.

Jympan var jag väldigt sällan med på, hatade alla bollspel som var det vanligaste förekommande på de lektionerna. Alternativ tilläts icke. Brukade komma till lektionerna, icke omklädd, i början på terminen och dra någon vals. Det vanligaste var ”jag har mens”. Läraren sa efter ett par ggr att ”du kan sluta komma hit med dina dåliga ursäkter”, jag tog honom på orden. Kom ihåg på avslutningsdagen, när alla vi niondeklassare samlades tillsammans med våra lärare på skolgården och betygen delades ut. Då kom jympaläraren och fram till mig och sa att jag minsann skulle veta att han satt en etta på mig bara för att det skulle se bättre ut. Han var noga att påpeka att jag egentligen bara var värd ett streck.  Inte för att jag brydde mig ett skvatt, jag var fruktansvärt ”skoltrött”.

Jag hade över medel på mitt slutbetyg trots skyhög frånvaro. Råkade väl komma dit då och då när det var prov. På den tiden räknade man mest på vad som presterades. Hade som alla andra sökt till gymnasiet (Barn- och Ungdom) och kom in men det var helt ointressant.

Började på mitt första jobb redan på måndagen efter avslutningen, var då 15. Och sen har det rullat på, aldrig varit arbetslös sen dess. De första 8 åren var jag en typisk ”diversearbetare”, provade på en mängd yrken, stannade inte så jättelänge på något – blev alldeles för rastlös och uttråkad. I slutet på åttiotalet halkade jag in på ett bananskal inom handikappomsorgen, först var det bara ett extrajobb på en stor institution. Jag kände genast att det var detta jag ville göra – jobba med människor! Och det har jag gjort på olika sätt sen dess (tills jag gick in i väggen 2013). Gick en betald utbildning och blev Vårdare i början på nittiotalet. Arbetade på flera olika boenden, och även som Arbetshandledare inom Daglig verksamhet.

Flyttade neråt i landet 2001, efter att ha mött Kärleken på internet året innan och -02 föddes min son. Fortsatte att arbeta med människor på olika sätt. Några år senare hamnade jag i en (ganska djup) depression och blev tvungen att säga upp min fasta tjänst. Fick kontakt med psykiatrin och hjälp med medicinering. Strax efter det hamnade jag helt otippat på Komvux och läste in gymnasiet under ett år, för att få högskolebehörighet. Och den tillsammans med ett högskoleprov med ganska höga poäng, gjorde att jag kunde söka ett treårigt högskoleprogram för att bli Behandlare (något jag redan jobbade extra som).  En sådan otrolig skillnad att studera i vuxen ålder! Jag hade fortfarande samma problem med instudering inför tentor men klarade dem hyfsat. Gjorde nog bättre ifrån mig vid skrivande av rapporter och uppsatser, och mycket studerade man i grupp, så det gick hyfsat. Så jag tog min kandidatexamen som Behandlingspedagog med bra betyg i delmomenten. Timvikade under hela studietiden, och efter den, bla inom ungdomsvård och missbruksvård. Var sen med och öppnade ett utredningsboende inom missbruksvården. Tyvärr var det en väldigt dysfunktionell arbetsgrupp och en usel arbetsledning. Flera av "de bästa" hann sluta före mig, de orkade inte längre. Jag höll på att gå sönder redan då, och inom mig var jag så jäkla ARG och ledsen. Jag hade väldigt svårt att ta att flera av mina kollegor lät sina nycker, usla arbets- och yrkesmoral och pennalism gick ut över våra klienter. Föga hjälpte det att försöka ta upp såna här saker på våra skrattretande konferanser, när den mest konflikträdda av alla var vår chef. Jag stod ut i 1.5 år innan jag sa upp mig och återgick till ett av mina "gamla" jobb som personlig assistent. Hamnade hos brukaren mitt i en stor familjekonflikt, där jag blev tvungen att att vara både assistent, psykolog, medlare, extramamma och så vidare. Till slut gick jag in i väggen totalt. Och på den vägen är det fortfarande fyra år senare.

När jag ser det så här på pränt låter det som det många gånger varit lätt, gått på räls, men det har det såklart inte. Men trots allt skitmående har jag ändå fixat allt det här, lyckats ”ta på mig masken” varje dag och bara köra på, ibland flera jobb samtidigt. 

Undrar om det är det här med människor varit/är mitt ”specialintresse”. Jag har alltid varit bra i kontakten med andra, haft förmågan att lyssna, läsa av och känna in. Kunnat känna av stämningar i rummet och hur det kan ändras när en människa kommer in. Sympati och empati har heller aldrig varit ett problem (mer än att jag lätt kan bli ”överempatisk”). Jag har haft en förmåga att få folk att öppna sig, och jag har varit ”så lätt att prata med”, jag har kunnat bekräfta människor – både på arbetet och utanför det. Jag har brukat beskriva mig själv som en kameleont, inte så att jag härmar omgivningen men jag har haft förmågan att kunna smälta in, oavsett sällskap eller tillfälle. Jag har aldrig känt mig ”lägre” än andra, jag har ofta haft nån sorts självsäkerhet. I jobbet vill säga, har varit sämre med det privat, och jag har (och har alltid haft) en usel självbild.

När jag nu sitter här och tänker, och ser det ur mitt "autistiska perspektiv" är det ändå smått otroligt att jag fixade att hålla ihop mig själv så länge! Att jag ovetandes lyckats dölja min funktionsnedsättning. Och just i den här stunden så är jag oerhört glad att jag hunnit bli femtiotvå innan jag fick mina NP-diagnoser. Jag tror (vet) att jag skulle bemötts helt annorlunda som person om jag fått diagnoserna som ung.