Aspelicious

Den senaste månaden har jag tänkt mycket på vad jag gjort/gör som kan vara kopplat till min autismdiagnos.

 

Jag har haft ett par vänner genom livet som tycker att jag är deras bästa vän, en förtrolig, någon man kan prata med om sina innersta tankar. Själv har jag aldrig känt ömsesidigheten, just med det där "bästa vän". Het enkelt för att jag inte har ett behov av att ha det. Jag har aldrig lidit brist på kompisar och umgänge, jag har varit en social person på det viset. Däremot har jag med lätthet kunnat välja bort samvaron när jag känt för det, har inga problem med att sitta själv - snarare tvärtom. Hade en kompis som brukade säga till mig att det var "mammavarning" på mig, i betydelsen att sitta hemma och vara tråkig. 

 

Har också tänkt på det där med avsked, har alltid hävdat att jag hatat avsked. Det har nu slagit mig att det är inte faktumet att jag måste skiljas från personen som är jobbig. Det är helt enkelt själva situationen som är jobbigt awkward. När dörrarna väl har stängts så är det liksom ett avslutat kapitel, jag går vidare utan att känna så mycket mer än lättnad. 

 

När jag träffade min man för sjutton år sen, lämnade jag allt och flyttade de närmare femtio milen hem till honom. Han och andra undrade om jag inte saknade min barndoms stad och mina vänner. Näe, inte ett dugg faktiskt förutom att jag tyckte det kändes taskigt att flytta så långt från min gamla pappa. Jag har aldrig känt mig rotad på det viset, mitt hem är där jag bor med min familj rätt och slätt.

(Apropå min man, han uttrycker nu efter diagnosen hur otroligt det är och hur oändligt tacksam han är över att jag lyckats knyta an till honom, och vår son).

 

De senaste åren har jag alltmer valt att sitta hemma och det kan ju tyckas tråkigt,  en "normal" människa skulle nog tycka det. Men jag har inget behov av att träffa andra, det räcker gott och väl med min familj.

 

Något som bl a NP-läkaren tyckte var typiskt autistisk var att jag kan sitta bredvid en människa hur länge som helst utan att känna behov av att prata. Jag startar aldrig en konversation om "väder och vind" om inte situationen "kräver" det. Jag kan liksom "känna in" den andre personen, och om denne tycker att tystnaden är jobbig så kan jag starta en konversation, annars inte.

 

Jag är inte som andra som fram emot kommande evenemang, födelsedagskalas osv men jag går på dem, för andras skull eller för att det krävs av mig. 

 

Jag (liksom många andra kvinnor) har inte helt lätt att känna igen mig i den stereotypa bilden som beskrivs när det gäller Asperger/Autism, eftersom den till stor del är baserad på pojkar/män. Men i mitt sökande på nätet efter igenkänning i diagnosen hittde jag detta:  http://lifeofnettan.blogspot.se/2010/12/lista-over-kvinnliga-drag-i-aspergers.html . Allt stämmer såklart inte för mig men kommer ändå närmare sanningen än de "vanliga" beskrivningarna av AS/AST.