Att vara ja-sägare...
Känslan när någon ber dig om något, eller vill ha med dig på nåt - och du säger ja trots att hela ditt inre skriker "NNNNNEEEEEJJJJ!!!!!"
Det här händer mig alltför ofta, även om jag blivit lite duktigare på att faktiskt säga nej redan från början. Speciellt eftersom jag många gånger drar mig ur iallafall när det väl är dags. Undrar om jag nånsin tar mig ur "behaga-andra-träsket"...? Har ju klafsat runt i det i över femtio år nu, borde vara hög tid nu.
Ibland säger jag "ja" och faktiskt menar det, iallafall just då, i den stunden. Men sen när det kommer till kritan....
Det är såklart inte alltid jag drar mig ur, ibland tvingar mitt samvete att göra det jag faktiskt sagt ja till. Samvetet är tyvärr inte alltid på min sida, som t ex för ett antal veckor sen. Då tvingade samvetet mig att köra en bekant (jag säger bekant för att det verkligen var det, alltså ingen närtående eller ens vän) 45 mil i mörker och ösregn, trots att jag var superdupertrött och inte borde sitta bakom ratten. Hade jag fått betalt hade det varit en sak, då hade det ju liksom varit lite mer värt att göra det.
Förr brukade jag hävda att man inte kunde vara "snäll så man är dum", jag tyckte liksom att jag gjorde snälla saker medvetet, var ju inte så att man blev lurad och gjorde saker med förbundna ögon. Men jag är benägen att backa på den punkten. Om det nu är aspie-hjärnan eller nåt annat som ställer till det vet jag inte. Vet bara att jag faktiskt är snäll så jag är dum. En dum ja-sägare.
